12.9.11

De sista krafterna.

Vissa dagar har en inte en lugn stund. Viktiga samtal, volontärt arbete, möten och åtaganden. Klockan är snart midnatt och jag samlar mina sista krafter till att skriva det här. Jag vet att jag är färdig. Kommer droppa rakt ner i sängen när jag är klar här. Via toaletten och kvällsbestyr som tandborstning. Jag har gjort bra saker idag och är helt klart nöjd med de prestationer jag gjort. Alla dagar kan inte se ut såhär. Jag har inte fått med allt vad livet erbjuder precis. Men en dag som denna nu och då är helt klart nyttigt för själen. Ta ut sig, psykiskt. Fy fan va fett.

29.8.11

Krama musten.

Ett år senare. Vad gör jag? Närmar mig något verkligt och sant? Kanske. Förhoppningsvis. Där finns en rädsla av att jag bara hoppar från det ena till det andra. Bara en rädsla. Kanske inte en så dålig frågeställning till trots. Den här bloggen? Nej jag vet inte. Nya projekt. Inte kan jag hålla denna vid liv. Varför skulle jag? Fick ju en anteckningsbok i present när jag fyllde år. Den fyller jag inte heller. Vet inte ens vart den ligger för tillfället. På golvet ligger något som ska bli en tavla nästan klar. Det där sista störiga kvar. I rummet har jag ett hjul som ska byggas. När får jag tid? När jag får tid så spenderar jag den framför tv'n. Vill göra saker för mig själv men känner mig ensam. Fastnar med en påse chips. Det är ingen fara fysiskt sätt. Jag cyklar rätt mycket. Ja just det. Inga brädor längre. Det är cyklar nu. Det är mina knän som bytt riktning, inte fötterna. Spela roll. En kan ta sig längre på cykel. Wow, ja det här är bra. Det här är anledningen till att jag ska göra sådant här. Det får mig att kunna spendera tid med mig själv. Ja, utan att vilja fly. Det känns lite som att jag flyr men jag är helt och hållet uppkopplad till vad jag känner och tänker. Trots det så känns det inte jobbigt. För mycket stress i sitt liv när en har svårt att vara med sig själv. Trots det så jobbar jag bara halvtid. Har bara jobbat halvtid i en evighet. Hur ska jag någonsin kunna jobba hundra procent. Varför skulle jag någonsin vilja. Jag tog illa vid när en mycket kär vän skämtade om den stora manliga konstnären. Kände mig träffad. Kanske att jag gör det fortfarande men jag har bra med distans till det i sådana fall. Det är såhär det är. Jobbigt liv. Skapande av något för att hålla mig levande. Jag mår bra och det kreativa flödet försvinner eller glöms bort då ventilen inte längre är livsviktig. Ryggen är inte längre mot väggen. Så håller det på. Fram och tillbaka. Fast sanningen är att jag tar små steg framåt. Jag börjar arbeta tillsammans med mina nära i de problem jag har. Går in på djupa analyser av mig själv för att kunna hjälpa de omkring mig att förstå vad jag sysslar med när jag mår dåligt. Kanske att det kan hjälpa någon annan en vacker dag. Det är fint och roligt skrivet,trots allvaret, men det är i nuläget bara några handskrivna sidor. Kanske inte är mängden som är viktig. vem fan vill läsa en självhjälpsbok lixom. Jag har läst början på en handfull och det kanske inte har varit så dåligt. Men finns där någonsin folk som följer dem till punkt och pricka? Det kanske en inte ska heller. Ey, vad det nu är som får din båt att flyta. Som moderaterna sjöng "Om det flyter låt det flyta". Fruktansvärt. Mycket ordbajsande ikväll. Undra ifall någon läser det.

22.7.10

Ingen sköjjar en sköjjare!

Hur har du det med själen pöjk? Hur plåstrar du om dina sår? Vad gör du när du får pungsparkar av ångest? Jag ska måla en bild av min lösning. Slänger ett öga på att göra listan. Att göra vid minsta förnimmelse av ångest -listan that is. Äta. Gör det nu. Diska. Ingen dålig ide. Tredje avslutat. Bygga skate. Har en ide och allt jag behöver. Då så. Jag vet vad jag ska göra idag. Jag har ett schema. Ångesten? Well, det där är bara känslor. Dem är välkomna att stanna i min arma kropp hur länge dem vill. Fast nu när jag har ett gäng saker som känns meningsfullt på g så är dem nog redan på gång att dra vidare. Apajävel. Tills nästa gång, plocka med dig bättre ammo. Du och din vän, varenda än kommer att få smaka på däng! BLAOW!

ramble.

Jag är inte lugn. Jag borde ta det lite lugnt med det här. Varit med om saker som kickat igång känslor. Ska jag gå in på detaljer? Naah. Träffade Hanna och det är ganska självklart att det kändes. Bra också. Hon är den finaste människan.
Sen hade jag en vän som blev sur på mig igår natt. Hon var full och jobbig. Just situationen är jag inte så osäker på. Jag vet att delar av vad jag gjorde var lite fucked up. Det var okej. Jag gjorde ett avvägande och så är det med det. Sen att hon inte var lika nöjd med det är vad som gör mig orolig. Hon får vara sur på mig om hon vill. Hon skrev ett långt sarkastiskt brev i min Facebook. Kände att jag ville ta bort det först. Det tänker jag inte göra.
Jag vet att jag är en god vän och en bra person. Om hon vill slänga ur sig massa skit till och om mig så är det upp till henne.
Fan jag märker att processer går snabbare i mig. Turbo styleeee. Ringde Fredrik igår efter att jag träffat Hanna. Ältade typ ingenting. Berättade hur det var på riktigt. Problem och lösning i samma mening. Så jävla gött. När jag sagt det så släppte det. Hanna avklarat igår kväll. ..and forever more. Det tar ju inte slut. Sådan små bullshit med Maryjana däremot. Ska jag ha det i mitt liv. Naah. Det har passerat på tok för mycket vänner genom den här pojken för att jag ska fälla några tårar. Ska nog kicka ut till ateljen och bygga en bräda.

20.5.10

En dag ska regnet som faller i sin ihärdighet skymma allt ont. Tysta med sitt smattrande alla falska sånger. Kvar står du och jag. Nakna inför en ny dag. Redo att göra allt igen. Rätt. Så det så.

18.5.10

Jag skriver inte bajs. Jag skriver inte alls.

12.4.10

Med dig är det så självklart. Att trampa nya stigar i en stad av asfalt.