Krossat glass upp till knäna.

Skurit upp fingrar och armar på glassplitter. Det finns en viss njutning med att sitta i skiten. Allt är redan kaos som det är. Man kan kosta på sig att säga "Fuck det här nu går jag och tar en cigg" eller ställa ner lådan som man samlar glas i där man står för att dansa lite grann. Bara lite. Fuck it. Det går inte ut över någon. Jag vet att jag kommer behöva fixa allt i slutändan så det är lugnt. Precis efter att man plockat ut glassplitter från valfri kroppsdel så blir man lite försiktig. Det är okey i några sekunder. Sen måste man bli lite vårdslös igen. Annars hinner man inte. Man kan inte peta sig fram här i livet. Ramla och slå dig. Res dig upp och borsta av knäna. Spring så fort du kan igen. Sicksack mellan folk. Över någons ben. Under ett hav av krossat glas.

Snart går solen upp och då är det min läggdags. En film, en nattmacka och en cigarett. Love life. Det var förresten någon som klämde mig på rumpan inatt. Bekräftelse for the win Hahahaha

Det tusenåriga regnet.

Ohh Sömnen samlade mina tankar. En dimma att falla ner i. Tänder alla lampor i lägenheten och tejpar upp mina ögonlock. Vandrar planlöst från rum till rum i väntan på en uppenbarelse. Ställer mig i duschen och låter varmt vatten regna över mig. Tänker på det där vattenfallet som min första psykiatriker pratade om. Minnet är för suddigt. Allt jag minns är ett vattenfall. Jag måste bygga något innan jag drunknar. En flotte kanske. Idag ska jag bygga en flotte.

Glaskrossaren

Min första impuls blir ofta att vilja skriva om vad jag gjort idag. Vad som hänt. Det tänker jag inte göra. Jag kan inte göra dagen rättvisa och jag behöver lite distans för att det ska vara läsvänligt. Intressant. Och jag är väldigt benägen att mata de få läsare jag har med just det. Istället så går jag direkt på abstrakta förklaringar runt det. I detta fallet mitt hanterande av bloggskrivande. Ett ämne som jag rör relativt ofta. Ur det kan man följa hur jag drabbas av skrivkramp men ännu viktigare hur jag tar mig ur den. Det är mitt försök att närma mig kärnan. Essensen av August Dahllöf. För min egen skull och för eran. Det är min retorik. Jag berättar om mina svårigheter och hur jag tar mig ur dem. Förhoppningen är att ni har nytta av vad ni läser i era liv. Problemen är antagligen inte dem samma. Lösningen eller sättet att komma fram till lösningen är nog annorlunda den med. Det är oviktigt. För det är bara skalet. Skalet runt kärnan. Om ni äter frukten och kastar kärnan på marken så kommer det under rätt omständigheter att växa något fint. Alla har vi våra resor alla har vi våra mål. Mitt. Det är fortfarande oklart. Jag jagar horisonten och när jag kommer dit. Då ska jag klättra över den.

Vänner som ignorerar och konfronterar skit. Lyssnar eller låter bli. Accepterar än som man är. Det känns så tryggt att åter vara i era famnar. En av musketörerna är fortfarande ute på fri fot. Han ska bli rikligt belönad vid hans återkomst. Filmtittande, fnittrande och klagovisor. Allt i vänskapens namn. Det spelar ingen roll ifall det är en skabbig pizzeria eller en vhs med Arvingarna. Vi finns där för varandra. Man date 4 life.

Sitter och håller.

Jag har börjar skriva lite seriösare saker. Texter som kanske blir lite längre. Så dem hamnar inte här än. Håller lite på dem. Jag har skrivit mycket på improvisation. Flutit från nuet. Jag tänkte ge mig på lite mer konkreta saker. Jobbar med processer som inte är färdiga än. Vet inte ifall det blir färdiga texter än så dem kommer kanske ligga på min dator ett tag. Det ska byggas lite mer. Spännande för mig men kanske inte lika för det få läsare jag har. Inte än i alla fall. Ska försöka uppdatera här också.

Allt handlar om apan nu. Jag vill inte trötta ut er. Det får bli ett verk i sig. Ingen jävla apblogg.

Den första snön.

Den virvlar ambivalent utanför mitt fönster. Burial fyller rummet. Jag skulle vilja ta med musiken ut. Blanda upp kristallerna med vibrationer. Kanske får de dem att bestämma sig. Om jag öppnar upp ett fönster och höjer volymen ännu mer. Kanske att dem bestämmer sig. Upp eller ner. Jag bryr mig inte. Det är bara ett vackert skådespel. Jag tänker inte följa dansen. Jag har min egen väg att vandra.

Ordning oreda.

När allt är som det är kan det vara ett smart drag att göra ett. Och som en bonde i schack, aldrig bakåt. Aldrig, aldrig bakåt. Ducka, simma, ducka, simma. Sikta in sig på apan för att någon gång svinga. Sen återgår vi till att simma som Doris. Framåt framåt framåt. När man minst anar det så får man resultat på simningen. Tyskar köper foton. Danskor anställer än som assistent. Andrahandskontrakt och Fina vänner. Så tills nästa gång. Håll näsan över vattnet, simma lugnt och glöm inte andningen.

Return of the wack

Morgonen är tyst som om det vore tidigt. Det är det inte. Det är bara tyst. Snart är det dags. Från nakenhet i ljudlöshet till frukost, dusch och en trumpet. Jävligt dåligt skrivande på den här bloggen det senaste. Vad ska man göra. No insperado. Jag bör återknyta skrivandet till målandet. Snygga sträck blir snygga meningar. Perspektiv blir perspektiv. Kurr i magen. Puss hej