Glaskrossaren

Min första impuls blir ofta att vilja skriva om vad jag gjort idag. Vad som hänt. Det tänker jag inte göra. Jag kan inte göra dagen rättvisa och jag behöver lite distans för att det ska vara läsvänligt. Intressant. Och jag är väldigt benägen att mata de få läsare jag har med just det. Istället så går jag direkt på abstrakta förklaringar runt det. I detta fallet mitt hanterande av bloggskrivande. Ett ämne som jag rör relativt ofta. Ur det kan man följa hur jag drabbas av skrivkramp men ännu viktigare hur jag tar mig ur den. Det är mitt försök att närma mig kärnan. Essensen av August Dahllöf. För min egen skull och för eran. Det är min retorik. Jag berättar om mina svårigheter och hur jag tar mig ur dem. Förhoppningen är att ni har nytta av vad ni läser i era liv. Problemen är antagligen inte dem samma. Lösningen eller sättet att komma fram till lösningen är nog annorlunda den med. Det är oviktigt. För det är bara skalet. Skalet runt kärnan. Om ni äter frukten och kastar kärnan på marken så kommer det under rätt omständigheter att växa något fint. Alla har vi våra resor alla har vi våra mål. Mitt. Det är fortfarande oklart. Jag jagar horisonten och när jag kommer dit. Då ska jag klättra över den.