Ingen sköjjar en sköjjare!

Hur har du det med själen pöjk? Hur plåstrar du om dina sår? Vad gör du när du får pungsparkar av ångest? Jag ska måla en bild av min lösning. Slänger ett öga på att göra listan. Att göra vid minsta förnimmelse av ångest -listan that is. Äta. Gör det nu. Diska. Ingen dålig ide. Tredje avslutat. Bygga skate. Har en ide och allt jag behöver. Då så. Jag vet vad jag ska göra idag. Jag har ett schema. Ångesten? Well, det där är bara känslor. Dem är välkomna att stanna i min arma kropp hur länge dem vill. Fast nu när jag har ett gäng saker som känns meningsfullt på g så är dem nog redan på gång att dra vidare. Apajävel. Tills nästa gång, plocka med dig bättre ammo. Du och din vän, varenda än kommer att få smaka på däng! BLAOW!

ramble.

Jag är inte lugn. Jag borde ta det lite lugnt med det här. Varit med om saker som kickat igång känslor. Ska jag gå in på detaljer? Naah. Träffade Hanna och det är ganska självklart att det kändes. Bra också. Hon är den finaste människan.
Sen hade jag en vän som blev sur på mig igår natt. Hon var full och jobbig. Just situationen är jag inte så osäker på. Jag vet att delar av vad jag gjorde var lite fucked up. Det var okej. Jag gjorde ett avvägande och så är det med det. Sen att hon inte var lika nöjd med det är vad som gör mig orolig. Hon får vara sur på mig om hon vill. Hon skrev ett långt sarkastiskt brev i min Facebook. Kände att jag ville ta bort det först. Det tänker jag inte göra.
Jag vet att jag är en god vän och en bra person. Om hon vill slänga ur sig massa skit till och om mig så är det upp till henne.
Fan jag märker att processer går snabbare i mig. Turbo styleeee. Ringde Fredrik igår efter att jag träffat Hanna. Ältade typ ingenting. Berättade hur det var på riktigt. Problem och lösning i samma mening. Så jävla gött. När jag sagt det så släppte det. Hanna avklarat igår kväll. ..and forever more. Det tar ju inte slut. Sådan små bullshit med Maryjana däremot. Ska jag ha det i mitt liv. Naah. Det har passerat på tok för mycket vänner genom den här pojken för att jag ska fälla några tårar. Ska nog kicka ut till ateljen och bygga en bräda.

En dag ska regnet som faller i sin ihärdighet skymma allt ont. Tysta med sitt smattrande alla falska sånger. Kvar står du och jag. Nakna inför en ny dag. Redo att göra allt igen. Rätt. Så det så.

Jag skriver inte bajs. Jag skriver inte alls.

Med dig är det så självklart. Att trampa nya stigar i en stad av asfalt.

Jag byggde en gång en blogg.

Det tog slut på orden efter min slampremiär. Skrev tre slamtexter på tre dagar. Sedan dess har jag knappt skrivit en rad.
Jag är inte orolig men det är tråkigt för bloggens skull. Den blir så öde. Egentligen borde jag kanske dokumentera allt skapande här men det kommer jag inte. Det blir på en annan blogg i sådana fall. Jag bestämde mig när jag byggde den här bloggen att det bara skulle vara skrivande. Sedan dess har jag postat typ två filmer här. En som jag gillade och en som jag gjort. Dem slank genom maskorna.
Sjukt mycket extra jobb att dokumentera och visa upp allt. Det känns inte som om det är speciellt relevant i mitt skapande heller. Mer hämmande faktiskt. Det är väll egentligen det som är mest speciellt med det här projektet. Jag skriver. Klick. Alla som kan läsa svenska kan läsa min blogg. Allt annat jag gör får man ta med en kopp kaffe.
-Titta här vad jag har byggt.
Slurp, slurp.
-Titta på mina växter, dem har jag vårdat med mina egna händer.

Välkommen

Armar hugger som spjut genom vatten.

Dikt två.

Rullande tankar är inte farliga. Inte som dom som vaggar.
Dom som borrar sig ner i det undre.
Dom som finns där så djupt nerstuckna att man inte ens kan plocka dom med pincett.
Och när man drar handen mot huden så är det alldeles lent.
Våra tankar behöver frihet. Frihet att stadga sig och frihet att dunsta.
Jag har kastat kopplet men
Trots det så har jag mina skinnskalletankar. Rotade och inkopplade till mitt system.
Mitt nervsystem. Mitt nervösa system.
Spelande violin på mina största rädslor. Vattnar och föder dom efter midnatt.

Rullande tankar där emot. Mmm Rullande tankar.
Dom formar sig efter underlaget.
Blir det lite knaggligt så måste dom väga tungt nog för att inte studsa av.
Och om vägen är slät så krävs en förvandling för att tankarna ska fästa.
Inga problem.
Dom kan explodera om dom möter motstånd.
Implodera när dom möter förstånd.

Så jag välkomnar er till min reklamfilm för för fritt tänkande
Rörelse. Framåt. Framåt. Framåt.
Vackra kvinnor som slänger med håret till en mörk mansröst som uppspelt berättar att framtiden är här redan idag.
Dubbade tyskar som pratar om deras innan intorkade tankar.
För det finns ingen bra reklam och det finns alltid en hake.

Med rullande tankar finns risken att du till och från står med vägen tom
Rädslan kan komma krypande när du speglar dig i kejsarens nya kläder.
Och man kan inte slå till nu. Det är en roadtrip med mål men utan karta.
En barfota vandring över Pyrenéerna med varenda snedsteg i ryggsäcken.
En varning, uppmaning och ett konstaterande i ett.

Hur har jag kunnat komma såhär långt när jag nästan enbart agerar med ryggen mot väggen.
Landskapet förändras och ibland rör man sig av bara farten.
Lägesenergi eller läglig energi.
Det samma gäller tankar.
Ibland behöver man putta ut dom från ett stup för att se om dom håller
Andra gånger behöver man lite jävlar anamma för att få fart på dom.

För intorkade tankar var en gång vaggande
var en gång rullande.
Väder och vind får tankarna att sakta in,
frysa fast eller aggregera.
Vi är inte längre i rörelse

stagnationen upphör endast genom handling.
Hjula, spring, slå en kullerbytta
Annars står vi där igen
med ryggen mot väggen.

Men räds inte.
Jag har sett rullande tankar krascha rakt igen väggar av både tegel och betong.
Så hur väl du än byggt ditt skeva hus så finns där en lösning.
Släpp tankar som demoleringskulor och sänk ditt hus till grunden.
Än finns det tid att bygga nytt. Det är aldrig för sent.
För du kan lära gamla hundar vad fan du vill. Till och med att flyga.

För illusionen att vi ska stå med ett färdigt hus när vi står inför räkning har förblindat oss länge nog.

Så låt broarna vi bränner lysa våra vägar, och elden från våra brinnande hus värma oss dom mörka nätter som komma skall.

Revanchen

Det kan du ge dig fan på att jag kan. För jag är varken två- eller tolvstegsraket.
Trots det flyger jag snabbare rakare & högre varje gång döda delar faller från min kropp. Utan varken ånger, saknad eller sorg. Mitt zombievapen är en machete för jag vill vara nära. Jag äter rädslor och tvivel till frukost, sväljer ner det med en stor kopp av I don't give a fuck. För jag skiter i om du kommer i min väg. Min sidstegsteknik har övats i flykt så gudar och gudinnor står maktlösa.

Att inte bägaren rinner över.
Har aldrig sätt ytspänning som denna.
Så jag sväljer. Sväljer.
Sväljer tills glaset är halvtomt.
Låter depressioner flyta i bläck.
Som det rann i takt med mina känslor.
Så fort korken stoppar flödet kloggar ångest igen ådror.
Så jag som somnar med penna i hand.
Vaknar med mardrömmar skrivna över min kropp.
Badkaret har blivit till en vana.
Meningar lättar från mitt skinn
och blandas med hett vatten.
Drömmar spolas ner och jag lufttorkar.

Den vinst indrivande arbetsveckan är precis över. Det sista glaset är korsat mot Babels kakelgolv. Så vi skrattar och röker efter jobbet. Tar oss hem till våra små nästen. För mig är det dags att börja planera den icke vinstindragande arbetsveckan. Min fritid, min hobby eller mitt konstnärskap om man så vill. Den tid som jag kan spendera som jag vill har efter mycket trail and error visats sig mest lönsam när den är strukturerad. Ännu närmare sanningen är att det är den enda hållbara utvecklingen. Som Isac sjöng härom dagen. Allt vi får är en hammare och en mejsel i en kall värld av sten. Den kalla världen av sten är för mig alkoholism och depression och med den hammaren och mejseln så utformar jag min vardag, min fritid och mitt liv. Det har under en lång tid visat sig att det är de små sakerna som sätter saker i rullning. Handling behöver inte vara så jobbigt som det låter. Jag brukar använda mig av exemplet ur mitt liv. Jag borstar tänderna på kvällen innan jag går och lägger mig. Det är en liten handling som jag gör för min skull. Ett steg i rätt riktning. När allt annat är knas så har jag i alla fall borstat tänderna. Ju längre tiden går desto längre bort kan jag putta de här nyttiga sakerna som jag gör för mig själv. Idag brukar jag diska. Det är en tjänst värd att göra. Omar sa en sak idag på jobbet efter att vi slutat. Han sa att eftersom vi inte hanskas med människor så behöver vi inte ta någon skit på samma sätt. Vi har ett skitjobb men vi får skiten att försvinna. Linnea sa en annan sak som fastnade för några år sedan. När man städar så kommer man i varje liten del man gör närmare sitt mål. Jag såg bara all smuts medan hon såg varje enskild liten grej som man gjort och som alla var en del av vägen mot målet. Det är att leva här och nu. Med andra ord. Att leva här och nu kommer som en manifestation ur små handlingar. Inte genom att titta på stjärnorna och tycka att allt är vackert men genom att diska och städa.

Simmar lugnt.

Andas rätt utan att tänka på det är enklare. Att inte sväva iväg i tankar är svårare. Precis mellan de raderna finner jag vad jag söker. ibland i bara delar av en sekund. Ta bort. Alltid ta bort. Skönt att inte vara uppe i varv när man kommer hem från jobbet för en gång skull. Undrar vad ni får ut av att läsa dessa fragment. Korta påminnelser, blixtar och analyser. Det står så otroligt mycket mellan raderna och jag har svårt att läsa utan vad som saknas. Det finns inuti mig så jag behöver inte. Inte nu. Inte idag. Men jag fortsätter att undra.

Det e knas.

Jag blev precis stoppad av polisen för att jag hade luva på mig en kall lördagkväll. Jag skojjar inte. Tio minuter sedan när jag var ute och gick. Dem frågade efter legitimation och tittade upp den mot registret. Konstapeln som pratade med mig frågade vart jag varit, vart jag var på väg, vart jag bodde, vad jag hållit på med för droger och om jag varit i kontakt med dem förut. Det har jag inte. När jag frågade dem varför dem stoppat mig så sa han att dem hade sett mig och tänkte prata lite. "Det är ett socialt yrke". Direkt citat. När jag skulle stoppa ner ena handen i fickan så blev jag ombedd att låta bli "så att jag inte drar fram en bomb eller något". Jag vet inte hur kallt det är i resten av Sverige men här i Malmö så är det -10 grader och jag frös. Men det var bara att härda ut för polisen ville prata lite med mig. Hänga, umgås. Jag vet inte hur det är med er men jag brukar inte förhöra folk eller ta deras id om jag vill prata med dem. Det är inte socialt accepterat.

Det där är en propagandatext, skriven och vinklad av mig. Dem gjorde bara en rutinkontroll för att hålla brottsligheten nere.

Men jag vill trots det fråga er. Om detta är rätt, varför känns det så fel?

GÖR ETT AVTRYCK

Kommer ni ihåg när fröken sa till oss att tala med små bokstäver. Det är slut med det nu. Vad jag säger kanske inte är så viktigt men det är viktigt att jag säger det och säger det högt. Tiden är inne då vi måste överrösta alla budskap som inte kommer från oss människor. Dem kommer från apparater och företag med meddelanden om att vi ska köpa deras varor. Dem säger att det är för att dem är bäst men det är för att någon i toppen av pyramiden ska kunna köpa en dyrare bil och skrikigare smycken. Det ska synas att man gör bra ifrån sig. Men jag tar inte ens bussen till jobbet. Jag cyklar eller går. För tillfället det sistnämnda för jag har punktering. Om du har en krita så skriv. Skriv där du står och inte där du får. Här och nu ger jag dig tillåtelse att höras och synas. Vad har du på hjärtat. Om ingenting dyker upp så vill jag fortfarande höra att det slår. För jag vet att det slår.

Här har vi det.

Här har vi det. Sanningen i vitt. Oskriven. Tom. Jag klampar in med smutsiga skor och det en gång så vita arket fylls med mina lögner. Sanningar från ett annat perspektiv. Det är rätt okej att vandra i cirklar när man inte skulle någonstans från första början. Då man står på sin destination. Där är jag nu. Igen. Här. Jonglerande med kreativitet, tillfrisknande och hushållsarbete.