Krama musten.

Ett år senare. Vad gör jag? Närmar mig något verkligt och sant? Kanske. Förhoppningsvis. Där finns en rädsla av att jag bara hoppar från det ena till det andra. Bara en rädsla. Kanske inte en så dålig frågeställning till trots. Den här bloggen? Nej jag vet inte. Nya projekt. Inte kan jag hålla denna vid liv. Varför skulle jag? Fick ju en anteckningsbok i present när jag fyllde år. Den fyller jag inte heller. Vet inte ens vart den ligger för tillfället. På golvet ligger något som ska bli en tavla nästan klar. Det där sista störiga kvar. I rummet har jag ett hjul som ska byggas. När får jag tid? När jag får tid så spenderar jag den framför tv'n. Vill göra saker för mig själv men känner mig ensam. Fastnar med en påse chips. Det är ingen fara fysiskt sätt. Jag cyklar rätt mycket. Ja just det. Inga brädor längre. Det är cyklar nu. Det är mina knän som bytt riktning, inte fötterna. Spela roll. En kan ta sig längre på cykel. Wow, ja det här är bra. Det här är anledningen till att jag ska göra sådant här. Det får mig att kunna spendera tid med mig själv. Ja, utan att vilja fly. Det känns lite som att jag flyr men jag är helt och hållet uppkopplad till vad jag känner och tänker. Trots det så känns det inte jobbigt. För mycket stress i sitt liv när en har svårt att vara med sig själv. Trots det så jobbar jag bara halvtid. Har bara jobbat halvtid i en evighet. Hur ska jag någonsin kunna jobba hundra procent. Varför skulle jag någonsin vilja. Jag tog illa vid när en mycket kär vän skämtade om den stora manliga konstnären. Kände mig träffad. Kanske att jag gör det fortfarande men jag har bra med distans till det i sådana fall. Det är såhär det är. Jobbigt liv. Skapande av något för att hålla mig levande. Jag mår bra och det kreativa flödet försvinner eller glöms bort då ventilen inte längre är livsviktig. Ryggen är inte längre mot väggen. Så håller det på. Fram och tillbaka. Fast sanningen är att jag tar små steg framåt. Jag börjar arbeta tillsammans med mina nära i de problem jag har. Går in på djupa analyser av mig själv för att kunna hjälpa de omkring mig att förstå vad jag sysslar med när jag mår dåligt. Kanske att det kan hjälpa någon annan en vacker dag. Det är fint och roligt skrivet,trots allvaret, men det är i nuläget bara några handskrivna sidor. Kanske inte är mängden som är viktig. vem fan vill läsa en självhjälpsbok lixom. Jag har läst början på en handfull och det kanske inte har varit så dåligt. Men finns där någonsin folk som följer dem till punkt och pricka? Det kanske en inte ska heller. Ey, vad det nu är som får din båt att flyta. Som moderaterna sjöng "Om det flyter låt det flyta". Fruktansvärt. Mycket ordbajsande ikväll. Undra ifall någon läser det.