Med slipdamm som ett tunt lager över mitt kaffe. Snusnäsduk och kepsen bakochfram så känner jag mig som en blandning mellan en konstnär och en hantverkare. Koppen i min högerhand. Vänstern rör oberört skeden så kaffet och dammet blandas upp i gegga. Lite skit rensar magen. Mitt högra ben är korsat över det vänstra och från höger fot hänger en flipflop redo att falla. Det här är det närmsta jag kommit. Vänsterfoten vilar mot marken. Allt är i balans. Är det faktumet att jag har ett skitjobb och inte har några pengar? Eller är det som Zandra sa? Mitt vardagsrum är möblerat så det kittlar den kreativa ådran? Nej, jag tror att det är någonting annat. En dröm, ett mål.
Psykologer, arbetscoacher och andra idioter har alltid sagt att man kan ha konstnärskapet som en hobby men man måste ha ett riktigt jobb. Nu har jag ett skitarbete men en riktigt hobby. Skithobby. Jag vill spy på ordet hobby. Jag har ett riktigt liv med dagar som är meningsfyllda. Till och med mitt skitjobb är meningsfyllt. Jag får ta av skallen ett tag. Jobba med någonting helt och hållet osjälviskt. Är inte det en välsignelse så säg. Om någon har spytt på dansgolvet eller bajsat i en tunna. Gissa vem som får torka skiten. Det är okej. Det är nästy som fan. Men det är okej. Jag kan inte smita undan ifrån det heller. Kanske kan jag försöka ignorera det ett tag men i slutändan så blir det jag som får göra skiten i alla fall. Är det någon som förstår mig? Är det någon som förstår hur jag kan tycka att det är en befrielse att få gå in i denna roll några gånger i veckan? Det är inte självplågeri av något slag. Det är en frigörelse från egot.En present till mitt konstnärskap.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar