Apan

Min mamma har luft under vingarna. Pappa håller sig lugn. Jag faller igen och min syster sparar på pengar. Finns det verkligen ingen där ute som kan ta mitt jobb? Inte diskplockar jobbet, det är rätt okey. Men apan på mina axlar börjar bli tung. Var och köpte första numret av Rocky för ett tag sedan. Det innehåller ett utdrag av Jonas Indes bok Too fast for love där kallade han sina depressioner för apan. Det fick mig att skratta högt. Apajävel.
Mörk humor har genomsyrat de senaste åren av mitt liv. Mörk och absurd. Jag tror att vägen vek eller delade sig, då jag vek mig. Men jag var den enda. Ingen av mina vänner i högstadiet roades av svart humor. Jag delade det år senare med Bobby under en lång och mörk period. Den kan vi skratta åt nu i efterhand. Haha.
Yeah maan! But, who gives a shit? I don't give a shit.. och så fortsatte det tills jag satte mig på färjan till Visby och Bobby på planet till BKK. Sen bröt helvetet lös. En gång om året kommer apjäveln och stoppar in sina smutsiga lemmar i mitt sinne. Fingrar och saboterar. Berövar och trakasserar. Fast jag är kanske inte så mycket bättre. Jag har ännu inte lurat apjäveln över kanten på skolans tak med en klase bananer som ammunition. Rollerna är de motsatta. Apan sitter där med ett elakt leende och en ryggsäck fylld med krossade drömmar och skev verklighetsuppfattning. Jag slevar i mig och drömmer om lättare tider.

Nu sitter jag i Norrland med fingrarna i halsen.